Historik

Historik

 

Historien om Lidingö kammarkör går tillbaka till 1940-talet, och som alla andra körer har den förändrats och utvecklats i ett antal cykler sedan dess.

 

Ända sedan början har kören präglats av ett antal utomordentliga dirigenter, liksom tidigare av sin starka anknytning till Lidingö och dess aktiva musikliv. Dess storlek har stadigt hållit sig runt 25-30 sångare, varav många kunnat samla erfarenheter från både ett par cykler och ett flertal dirigenter. Kören har under sin tid varit med om ett antal ombildningar, där repertoar, profil och medlemmar förnyats. Repertoaren har i alla tider varit huvudsakligen profan och ibland nydanande, med inslag som kördans, körspel, okonventionell scenografi. På senare tid har ett antal större produktioner genomförts tillsammans med professionella musiker, där olika profana och sakrala verk anpassats till körens ”personlighet” och musikaliska ambitioner, som stundtals varit mycket höga. Självklart har vi också under decennierna hållit den konventionella körmusikens fana högt, den finns alltid med oss.

 

Om 1940- och 1950-talet präglades av att skapa en ambitiös kammarkör ur en mer fritidsbetonad sångarverksamhet, så präglades 1960-talet av att blicken höjdes och ambitionerna växte dramatiskt under Daniel Helldéns dynamiska ledning. Han kom att leda och sätta sin prägel på kören under ett par decennier och utvecklades parallellt till en ledande profil i svenskt körliv. Temat under 1970-talet var ”kör i rörelse”, vi introducerade kördans och annan nydanade scenografi i vår verksamhet, och bröt delvis upp från de gamla körtraditioner som i mycket präglade svenskt körliv. 1980-talets Lidingö kammarkör, med dirigenterna Ingegerd Idar och P G Alldahl, byggde vidare på den traditionen, men utvecklade också andra musikaliska färdigheter med betoning på klang och dynamik. 1990-talet blev en omväxlande och lärorik period med tio olika dirigenter, alla med stora kvalitetskrav, men med olika inriktning. 2000-talet slutligen, med Johan Holgersson, blev de stora produktionernas decennium med satsningar som egna versioner av Purcells The Fairy Queen, Brahms Requiem och Mozarts Requiem.

 

Under ledning av Johan Holgersson, som nu varit med oss i över ett decennium, går Lidingö kammarkör in i 2010-talet med stora förväntningar, stor sångarglädje och höga ambitioner. Vill du vara med på den resan…?

 

Lidingö kammarkör ger regelbundna konserter både på Lidingö och i Stockholm. Dessutom har turnéer och resor alltid varit ett stående inslag i körlivet, och de har tagit oss runt i både Sverige och Europa och ända till Seychellerna.

 

Nedan följer en sammanställning av Lidingö kammarkörs historia, vilka vi är, vilka dirigenter som lett oss, vad vi sjungit, vart vi rest och vilka ambitioner vi har haft och har. Historien är indelad i decennier, vilket har visat sig passa oss ganska väl. Vill du läsa mer finns ytterligare länkar till mer material i den texten.

Dirigenter

 

Daniel Helldén: 1949 - 1955

Lennart Lundén: 1955-1957

Daniel Helldén: 1957 – 1980

(Karl-Fredrik Jehrlander: våren 1960)

Ingegerd Idar: 1980 - 1984

Per Gunnar Alldahl: 1984 - 1991

Bengt Erik Fröberg: 1991 - 1992

Lena Sköld: 1992 – 1993

Anneli Marthinussen och Anna Rosén 1993 - 1996

Anna Rosén 1996

Bengt Erik Fröberg: 1996 -1998

Maria Eklund: 1998 - 1999

Johan Holgersson: 1999 -

Ordföranden

 

Gunnel Linnman: - 1964

Henrik Sjöblom: 1964 - 1969

Daniel Helldén: 1969 – 1980

Lars Kristoferson: 1980 - 1994

Anette von Koch: 1994 - 2003

Göran Tegnér: 2003 – 2010

Vendela Parrow

Agneta Stark

Inspelningar

 

Röster i Vinden (LP) 1982

Almquist (LP)

Flöjten spelar – dansen går (LP)

Finsk TV 1965

Fairy Queen 2003 (DVD)

Mozart Requiem 2008 (DVD, CD)

Filer på hemsidan

Historien om Lidingö kammarkör, 1946 – 2010

 

1940- och 50-tal: Rötterna

 

Daniel Helldén, ung och dynamisk musiklärare på Lidingö Läroverk, tog 1949 över dirigentskapet för Lidingö Sångcirkel, en ganska informell sångarkrets som funnits sedan åtminstone 1946. Han ledde och utvecklade denna kör till 1955, då han tog tjänstledigt från sin tjänst som lärare för att bedriva studier hos Carl Orff i Tyskland. Under Daniels bortovaro leddes kören av Lennart Lundén, nyss anländ till Lidingö som en av Sveriges första kommunala musikledare. Repetitionerna ägde rum i Hersby Skolas nya musiksal på Lidingö, där också de flesta konserterna också gavs. I mitten på 50-talet gjordes en konsertresa till Italien, något då ännu var ganska ovanligt i körsammanhang.

Daniel återvände som körens dirigent 1957 för att stanna i över 20 år. Han kom att leda och sätta sin prägel på kören under ett par decennier, fram till 1980 med ett kortare avbrott våren 1960. Han blev också en ledande profil i svenskt körliv, inte minst som pedagog med flera nydanande initiativ, t ex Orff-pedagogik, körspel och kördans. Kördansen började f ö redan på 50-talet när kören framträdde i ett program som kombinerade medeltidsmusik med de gamla danser som hörde till. Daniels rika produktion som kompositör innehåller flera ”klassiker” som ingår i många körers standardrepertoar, t.ex. hans arrangemang av Bellmans ”Bort allt vad oro gör”. Ett antal av hans verk har tillägnats Lidingö kammarkör.

 

 

1960-tal: Ambitionerna växer

 

Under 1960-talet ombildades kören rejält, och gjorde en föryngrad nystart med många nya medlemmar och en mer avancerad repertoar. 1961 beslöt kören att byta namnet Lidingö sångcirkel till Lidingö kammarkör (LKK) för att spegla sina nya ambitioner. Samtidigt infördes inträdesprov, och för att höja standarden anlitades Madeleine Uggla, som också undervisade kören om sångteknik och röstbehandling. Körens repertoar blev mer öppen, rörlig och inte minst scenisk. Flera nya sångare rekryterades, inte minst f d elever till Daniel vid Lidingö Läroverk, och kören växte till bortåt 30 personer.

Den nya satsningen för kören innebar både att ge ett större antal konserter, mellan fyra och tio per år och att företa konsertresor. Vid praktiskt taget alla konserter under detta decennium framförde vi även instrumentalmusik, av dirigenten eller flera av körens medlemmar. Repertoaren i övrigt omfattade en blandning av profana och sakrala verk, med tonvikt på det förra. Minst ett par av de årliga konserterna ägde rum på Lidingö, inte minst som vi uppbar ett uppskattat årligt bidrag från stadens kulturnämnd.

För att visa sina nya ambitioner deltog LKK 1964 i Stockholms Körförbunds ensembletävling och kvalificerade sig till finalomgången. I finalen i Konserthusets stora sal framförde kören madrigaler med instrumentbeledsagning, Debussys ”Dieu, qu’il la fait bon regarder” och Sven-Eric Johanssons tre visor i 12-ton. LKK vann andrapriset efter Andreaskyrkans ungdomskör. Ett annat erkännande kom 1969, då Daniel Helldén tilldelades Lidingö Stads kulturpris, främst för sitt arbete med LKK. Ett framträdande av kören blev sedan under lång tid ett stående inslag i ceremonin vid utdelningen av detta pris. Kören anlitades också i samband med det årliga konstevenemanget Lidingösalongen i Lidingö Stadshus.

1964 och 1965 reste LKK till Finland och Åland på lyckade konsertturnéer. 1965 spelade vi också in ett TV-program för finsk TV i Helsingfors, framför allt för att få visa upp vår rörliga scenografi med kördanser som ett påtagligt nytt inslag. Att turnera i Sverige blev ett återkommande inslag i körens konsertliv, bl a med en Norrlandsturné 1968 och ett stort antal konsertresor i övriga delar av landet, inte minst med en serie skolprogram.

Körens repertoar under 1960-talet var omfattande, Förutom en blandning av både äldre och nyare körkompositioner sjöng vi allt från folkvisor till tolvton. Dessutom framförde vi också ett antal större verk i samarbete med musiker från Lidingö, som t ex Bondekantaten av Bach och Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson. Andra satsningar var verk som Lars-Erik Larssons Missa brevis, Birger Anrep-Nordins Gammal Svensk Julkantat, Monteverdis femstämmiga madrigaler, Six chansons av Paul Hindemith.

 

 

1970-tal: Kör i rörelse

 

Detta decennium med Lidingö kammarkör började och slutade med stora förändringar. Våren 1970 flyttade kören repetitionerna från Lidingö till Stockholm, fr a för att kunna underlätta rekryteringen. Kören fick nu flera nya, unga medlemmar, bl a från Dalcroze-seminariet, vilket naturligtvis betydde mycket för den dansanta och sceniska delen av vår repertoar. Decenniet slutade med att Daniel Helldén avgick som dirigent och flyttade till sin barndoms trakter i Ödsmål på västkusten . Mellan dessa tidsmärken fick kören vara med om en enastående musikalisk resa.

I april 1970 företogs en körresa med flyg till Visby, där konsert gavs på Gotlands fornsal. Här kombinerade vi återigen körsång och dans. Nästa dag gavs två korta framträdanden på stadens sjukhus och en mycket lyckad musikstund på ålderdomshemmet. Årets sista stora satsning var Lars-Erik Larssons Förklädd gud i samspel med Lidingös två gymnasiekörer och musikskolans lärare och elever. Verket framfördes i början av juni i Lidingös gymnasieskolor.

Körens utveckling och Daniels Helldéns utveckling som kompositör, musiker och dirigent kan knappast skiljas åt. Med den nya kören fick Daniel ett nytt musikaliskt instrument där han till fullo utvecklade begreppet ”kör i rörelse”. Kördans – t ex arrangerade folkdanser där kören sjöng unisont och i stämmor- blev ett stående inslag i konserterna, och har sedan givits ut i sex kördanshäften. Ett vanligt sätt att börja en konsert var Färödanser där kören sakta dansade in och omringade publiken i ett långt led.

Ur kördanserna utvecklade Daniel över tiden en serie körspel, som ”Fogden och Pigan” och ”Herr Hjalmar”. Här var kören också medansvarig för verkens utveckling och ibland kan man undra om Daniel inte blev lite förskräckt över de krafter som släpps lös när t ex herr Hjalmars avhuggna huvud började ta ton. Från körspel var steget inte så långt till kördramat David och Saul. Kördans betydde inte bara ett annorlunda musikaliskt uttrycksmedel , utan medförde också en utveckling av vår sceniska förmåga som i sin tur utvecklade körens musikaliska uttrycksförmåga.

Men LKK under Daniel Helldén var inte bara kördans. Det blev centralt att blanda olika musikaliska uttrycksmedel för att ge publiken en helhetsupplevelse, med verk från alla tider och alla stilar. Texten och orden var också centrala för Daniel, och nästan alltid ingick i programmet några kanon – ofta baserade på verser av Alf Henriksson - och senare utgivna i serien Kanondax. Konserterna utvecklades alltmer till genomkomponerade helheter, med förflyttningar, instrumentala avsnitt, mindre grupper, kanons, full kör, diktläsning etc. Efter en konsert i Börssalen suckade en åhörare : ”Jag hinner inte hämta mig från en upplevelse förrän nästa oväntade är på gång.” Den förmågan att överraska kom väl till pass i de två konsertturnéerna i Småland som Rikskonserter arrangerade 1972 och 1978, men många skolkonserter för att visa också en yngre generation att körsång kan vara annorlunda och spännande.

En annan innovation provade kören 1976. Publiken fick ett program med körens aktuella repertoar, 50 verk indelade i kategorierna Årstiderna / Människan / Kärleken / Nöjena / Bortom världen , och publiken fick rösta om vad man ville höra och hur konserten skulle gestaltas. Det gällde att ha repertoaren på plats!

Naturligtvis var körresorna ett viktigt tillfälle att utveckla kören både mänskligt och musikaliskt. 1976 gjordes en 2-veckors konsertturnéturné med m/s Wästkust, ett gammalt fraktfartyg ombyggt med 25 sängplatser, från Göteborg via framträdande på Gerlesborgskolan och Strömstad och vidare till Oslo. Nästa resa gick till Färöarna 1978 där det var en stor upplevelse att komma ut bland öarna innan TV-sändningar till landet och man fortfarande träffades i byarna och dansade Färödanser (originalet). Vi fick dansa med, och erbjöds med jämna mellanrum utefter danskedjan en kapsyl med Akvavit – inte konstigt att dansen blev allt intensivare. Den sista resan med Daniel under 70-talet gick till Nordkalotten. Först tåg till Narvik och ut till Harstad, sedan buss runt Treriksröset. Därefter via Karesuando och Oulu till Vasa för att till sist ta båt till Sundsvall och ha slutkonsert med Daniel som körens dirigent. En oförglömlig resa med många skratt och tårar.

 

 

1980-tal: Nya tag

 

I övergången mellan 1970- och 1980-talen skedde återigen en stor förändring i körens historia. Daniel Helldén som skapat Lidingö kammarkör och varit dess ledare, inspiratör och domptör, och som skrivit mycket av det material kören framförde, flyttade till västkusten med sin familj. Det fanns naturligtvis ett tomrum som kanske inte var alldeles lätt att fylla för en ny körledare när vi hösten 1980 tog upp sjungandet igen. Men alla eventuella tvivel skingrades snart under vår nya dirigent Ingegerd Idars säkra pinne.

Som ett led i avvänjningsprocessen sjöng vi 1982 in en skiva med Daniel Helldéns kompositioner, material som vi framfört under åren. ”Röster i vinden” spelades i Nacka musikskolors aula och hela processen blev något av ett elddop för Ingegerd Idar som dirigent och en utmärkt plattform för den nya kör som skulle ta 80-talet i besittning. 1984 gjorde kören en turné till Ungern. Speciellt en episod har stannat i minnet. Vi sjöng i en lite kyrka på landsbygden. Prästen hade tagit emot oss mycket vänligt. I kyrkan fanns en ganska liten åhörarskara, äldre svartklädda kvinnor med hucklen, lite böjda, med varma, levande ögon. Stämningen blev gradvis alltmer avspänd och intim. Ville kvinnorna också sjunga något? Plötsligt stämde de upp en ungersk sång. Starkt, klockrent med den raka nästan obarmhärtiga klang som svarade mot deras röstideal. Det gick rakt in. Vi fick en vision av deras öde – få av dem hade sina män kvar i livet. Lidande, okuvlighet och trosvisshet gick in i en gemensam klang.

Med på Ungernresan var en ny förstabas som ville känna sig för hur kören tedde sig inifrån. Tydligen rätt hyggligt. Senare under 1984 tog han, Per Gunnar Alldahl, kompositör och lärare på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, över kören. P-G´s öron var inte skapta som våra. Han hörde sådant som gick oss förbi. Vårt gehör skärptes under hans vänliga, glada och försynta ledning. Han ledde kören under en resa till Italien 1987, ett äventyr med alper, dalar, kyrkor och vinprovning. Publiken var entusiastisk. Vi sjöng en lokal sång, La Montanara. En av sopranerna, Matilda, sjöng solo med en starkt berörande timbre. Damerna på första bänk blev tårögda redan efter halva första versen. Efter hela stycket var intet öga torrt. Vi frågade P-G som var expert på tonbildning och röstklang hur man kunde förstå denna så intagande stämma. Han svarade efter att ha tänkt en stund: ”Hon måste ha några polyper bakom näsan som sitter lite speciellt”. Så kan man också förstå musik och känslor! P-G följde oss under resten av 1980-talet.

I maj 1989 började vi ett utbyte med en estnisk kör, Söprusühingo Kammerkoor i Tallinn. Det blev en stor upplevelse både att lära känna landet och våra körkollegors starka sångartraditioner. Vårt veckolånga besök i Estland i maj blev minnesrikt. När vi klev av färjan stod våra estniska vänner som mottagningskommitté på kajen. De formerade sig blixtsnabbt och sjöng ett svenskt och ett estniskt stycke. Vi i LKK bleknade och tittade oroligt på varandra. Hur ska vi kunna matcha detta? Det löste sig dock genom att vi under resans gång lärde in delar av varandras repertoarer. I Estland var det fortfarande kommuniststyrt, billigt att bo, åka kommunalt och att köpa basmatvaror. För övrigt ofritt, genomreglerat, ganska tystlåtet, grått och tomt på hyllorna i affärerna. Men vi blev oerhört varmt mottagna och väl omhändertagna, inklusive familjeboende, flera konserter, professionella träffar för flera körmedlemmar, turné till Tartu och bastufester m m i den estniska skogen. Våra estniska vänners musik och sångglädje kändes som en kraft som kunde övervinna alla hinder, vilket också blev uppenbarat i ”den sjungande revolutionen” lite senare då Estland kastade ockupationen och sovjet-eran bakom sig. Den estniska körens återbesök i augusti samma år, för de flesta av våra estniska vänner den första gången de var i ett västland, blev varmt och hjärtligt och vi skildes med saknad. En del av kontakterna lever ännu.

 

 

1990-tal: 10 år med 10 dirigenter

Detta decennium blev en livaktig och omväxlande period, inte minst som vi upplevde ett flertal dirigenter (se listan). De första åren hölls en hel del av traditionerna från Estland levande, bl a med hjälp av det 15-tal dragspel som inköptes för några tior styck under Estlandsturnén. De medfördes och användes flitigt i ett par specialarrangemang, först under den Jämtlandsturné som vi gjorde 1991. I början av 1990-talet samarbetade vi under några år med dansgruppen TIGER i flera spännande produktioner som framfördes i Skeppsholmskyrkan, Dansens Hus, Folkens Museum, Vin- och Sprithistoriska Muséet med flera platser. Under några år prövade vi också på att ha flera dirigenter samtidigt. Först under en kortare period tillsammans med fyra elever från Musikhögskolan, och sedan i ett par år med två fasta samarbetande dirigenter.

Körens turné till Seychellerna 1995 blev en höjdpunkt. Två enastående veckor med flera framträdanden, svenskt midsommarfirande vid oceanenn nya sångarvänner och stor upptäckarglädje, som avslutades med en konsert där vi tillsammans med Seychelles National Choir bl a annat framförde Händels Halleluja-kör och gospelsång inför över 500 personer i den stora konferenshallen (dvs bortåt 1 % av hela öns befolkning). 1997 var det dags för en Greklandsresa med konserter både inom- och utomhus i Kavalla och Thessaloniki på programmet. Andra resor gick till Åland och inom Sverige.

Alla våra dirigenter har under åren skrivit kompositioner och arrangemang för oss. Sådant har vi gradvis lagt till i vår repertoar, och tagit till vara inte bara instrumentkunskap, utan också våra traditionella ambitioner att utveckla både konserternas presentationer och arbeta med en mer rörlig scenografi – en ”köreografi”. De under 1990-talet varandra avlösande dirigenterna medförde naturligtvis att repertoaren blev mycket omväxlande, men kärnan av traditionell körmusik fanns där som en röd tråd. Körens erfarenheter av detta var mestadels mycket positiva, vi blev både berikade och musikaliskt breddade, även om utbudet ibland kunde variera ganska snabbt. Vi prövade t ex också på både gospel-gung, swing och kubansk polyrytmisk körmusik samtidigt som vi på olika sätt utvecklade vår sceniska förmåga som en rörlig kör.

Körens storlek under 90-talet höll sig stadigt vid 25 – 30 personer, och vi gav, som vanligt, ett flertal konserter varje år, ofta på Lidingö i t ex Millesgården, men varje år också på olika scener i Stockholm. Dessutom var vi fortsatt troget anlitade på Lidingö Kommuns utdelning av sitt årliga kulturstipendium, något som stärkte både hemmakänsla och förbindelserna med kommunen.

1999 började en ny epok, då vår nuvarande dirigent Johan Holgerson anlände, med sitt fokus på kvalitet och stabilitet.

 

 

2000-tal: Stora produktioner

 

2000-talet för Lidingö Kammarkör är Johan Holgersson. För de som fortfarande var med från den gamla tiden, anknöt Johans nyskapande talang och ambitiösa projekt på ett påtagligt sätt till tiden med Daniel Helldén. Vid millennieskiftet var Johan fortfarande student på dirigentlinjen på Kungliga Musikhögskolan och började med att ärva körens 1990-talsinriktning på madrigaler, shakespearetexter och barockstycken. Ett 15-tal medlemmar valde att vara kvar och vi började så sakteliga växa till det dubbla igen. Övningslokalerna skiftade från Finsenhuset vid St Görans sjukhus, Lärarhögskolan i Rålambshovsparken, Musikhögskolan vid Stadion och SFI-skolan vid Brommaplan. 2005 hittade vi Pilträdet, ett äldreboende vid Bolinders plan i Stockholms centrum, som sedan dess varit vår repetitionslokal.

 

Johan Holgersson införde de stora sångprojekten i kören. Bjöd in folkvisesångerskan Kersti Ståby för att ta oss med på en resa i svensk tralltradition. Finslipade vårt uttal i 1400-talsengelska för att göra madrigalerna rättvisa. Krävde av oss att förstå mytens tragedi bakom Ariadnes klagan – eftersom allting var på italienska.

Monteverdi blev 2001 valet för vår årliga vårkonsert på Millesgården, där vi sjöng med all den inlevelse vi övat på, inramade av tavlor och med publiken sittande i trappan ned mot scenen. En ung elev från Adolf Fredriks musikklasser kommenterade konserten till sin medverkande mamma: ”Ni kan inte göra så mycket åt hur ni låter. Men åt hur ni ser ut kan ni göra hur mycket som helst.” Näsorna ner i svarta körpärmar var snart ett minne blott på konserterna. Snart kom Johans order om att vi skulle släppa noterna.

Det banade väg för 2000-talets många större föreställningar, med start i hans eget examensarbete från de ganska många åren på Kungliga Musikhögskolan: Henry Purcells A Fairy Queen i egen bearbetning, både musikaliskt och sceniskt. En ljus junikväll 2002 på Nyckelviksskolan dirigerade Johan orkester och kör, som dessutom spelade inslag av Shakespeares sketcher. Tina, regiutbildad sopran i kören, hade tillsammans med Johan valt ut valda sånger ur Purcells verk och mixat med några scener ur En midsommarnattsdröm. Den våren bodde vi mer eller mindre på Musikhögskolan, där vi tränades i scennärvaro, repeterade sketcherna och övade de många förflyttningarna. Den lyckade kombinationen av Tinas regiarbete och Johans musikaliska arrangemang, gjorde resultatet både originellt, gripande och professionellt. A Fairy Queen blev också en DVD och startskottet till flera kommande föreställningar där ett valt tema fick binda ihop både musik och poesi: Vinter 2003, Shakespeare in Love 2005 och Berusa er av kärlek våren 2006. I den förra var det allt från Nej, se det snöar till … I den senare rörde vi oss i kärlekens tecken och sjöng allt från Höga visan (Berusa er…) till Olle Adolphsons Siv och Gunne.

Vår finlandsvenska vänkör Chorus Sanctae Ceciliae besökte oss 2001, och i maj 2004 var det vår tur att besöka dem i Helsingfors. Vi tog båt över och hade konsert på Nationalmuseet och lyssnade på dem i kyrkan på söndagförmiddagen. Att se Johan och Elin delta i karaoken på hemresan var nästan det bästa.

Första halvan av 2005 ägnade vi åt tonsatta Shakespeare-texter och kallade vårt program In Love with Shakespeare. Delar ur detta skulle vi tävla med på den så Harmoniefestivalen i Limburg, Tyskland, under Kristi Himmelsfärdshelgen. Körer från hela Europa var där, från en rysk damkör till kammarkören från Stockholms musikgymnasium. Dirigenten Mikael Weber var en gammal kompis till Johan, vilket inte gjorde det lättare för honom att smälta tävlingsresultatet. De vann. Vi bodde i fyrabäddsrum på vandrarhem och såg körledaren dränka sina sorger i Jägermeister. Sedan sjöng vi Flickan hon går i ringen på krogen, vilket omedelbart besvarades av en tysk flickkör som kunde den i samma sättning. Fast på tyska. Och bättre.

Tysklandsresan sporrade oss att sjunga mer på tyska språket. 2006 var det dags för Brahms Ein Deutsches Requiem med solister och dubbelpiano, den så kallade Londonversionen. Vi sjöng för en utsåld Ansgarskyrka i Lidingö Centrum, och åkte på turné i Stigtomta i Sörmland.

Uppsalaromantik var nästa tema, en konsert med sällan framförd svensk körmusik och annan musik från första hälften av 1800-talet. Först på Historiska museet hösten 2007, sedan repris i maj 2009 på Musicum i Uppsala tillsammans med Körcentrum.

Våren 2007 var vi ett 20-tal som fick chansen att se Cinque Terra i norra Italien under en ganska kort turné. Vi bodde på hotell i Rapallo , gjorde båtutflykt i bukten, vandrade i bergen och drack vin till lunchen. Skaldjursplatåerna i Cinque Terra var oslagbara, liksom vyerna över de färggranna stenhusen som klättrar på klippkanterna. Mycket skratt blev det. Och med tanke på vad publiken uttryckte efter vår konsert på lördagskvällen tycktes även själva syftet med resan ha varit lyckat. Konsertprogrammet fick en särskild lokalfärg eftersom vi framförde flera verk av Hugo Alfvén, som under en tid bodde i trakten.

Valet av repertoar har under Johan Holgerssons tid alltid bestämts av dirigent och kör gemensamt. Dessutom engagerar sig många på vägen till att göra ett projekt genomförbart – som när vi våren 2008 fick för oss att sjunga Mozarts Requiem. Johan skrev om hela verket till en miniorkester med saxofonkvartett, pukor, blås, synt och stråk, kör och fyra solister.

 

Några av basarna letade fram övningsskivor och beställde hem varje stämma på CD över nätet. Brita i altstämman layoutade ett proffsigt program och ordförande Göran gjorde en översättning av den latinska texten. Och alla, alla, övade. När vi framförde verket på hösten sjöng vi hela Mozarts Requiem utantill, och vi visste vad vi sjöng.

I november framförde vi Mozarts Requiem i ny kostym i Husby-Oppunda kyrka i Södermanland, i Breviks kyrka på Lidingö (där vi hade fullt hus) samt i Hällestads kyrka i Östergötland.

Ingen kammarkör utan julrepertoar. Från 2002 har LKK varje år gått luciatåg för personalen på Historiska museet. Kan ni se dem framför er: Vuxna tärnor i vitt och buxbomskrans, grånade herrar i stjärngosselinnen och hemgjorda mitror och kronor à la tre vise männen … Där smyger de in bakvägarna förbi sovande utställningsföremål som biskopskåpor och altarskåp från medeltiden. Det är nästan lika härligt som att få sjunga i den fantastiska akustiken i barocksalen och i stenhallen utanför. Det är dit vi tågar ut, men det blir aldrig någon fading out av luciasången: ingen kan låta bli att låta den lyftas mot taket istället.

Och med det går vi in i 2010-talet …

 

Copyright @ All Rights Reserved